Kammakargatan, del 13
13.
Jag flyttade in lördagen som följde. Andreas kunde disponera sin mosters bil som stod i garaget där Kammakargatan snart möter Torsgatan, en gammal Mercedes som inte alls var lämpad som flyttbil, men jag hade ändå inte så mycket saker.
Vi tog 73:an mot Nynäshamn, det var en av de sista vackra höstdagarna, sol och de få kvarvarande löven på träden lysande gula och röda mot en klart blå himmel. Strax innan vi svängde av mot Skogås nickade Andreas mot en skylt som informerade om hur långt det var kvar till Brandbergen.
”Det är därifrån Roman kommer”, sa han.
”Va?” sa jag. ”Är han inte från … ja, är han inte uppväxt inne i stan?”
Andreas skakade på huvudet.
”Han pendlade till skolan varje dag, ända fram till sista året på gymnasiet, när moster flyttade till Skåne och han kunde flytta in hos mig.”
”Bor hans föräldrar kvar här?” sa jag.
”Det är bara hans mamma. Pappan bor i Tyskland, han flyttade tillbaka dit när de skildes. Jag tror att Roman bara var två-tre år då, han har knappt några minnen av sin pappa. Han brukar förresten inte vilja prata om det här.”
Det var märkligt. Den världsvane Roman Bauer, uppvuxen med en ensamstående mor i Brandbergen. Jag kunde ha svurit på att han var lika mycket innerstadsunge som Andreas, för det var så det framstod; hans självklara sätt, hans kultiverade uppförande.
Kanske, insåg jag, var det därför han hade övertalat Andreas att låta mig flytta in i vindsrummet: för att han tyckte att även jag borde få en chans att bo på en plats jag egentligen inte hade råd med, och framför allt inte kontakter att komma i närheten av. För att han tyckte att även jag förtjänade en tid på Kammakargatan.
Andreas kunde inte riktigt dölja sina känslor inför min bostad, även om han givetvis försökte hålla god min. Han bar gentlemannamässigt ut mina två lådor med böcker och ställde in dem i bagaget, jag slog in stereon i en filt och ställde den i baksätet och rullade ut den stora resväskan som rymde mina kläder och skor. Det var allt. Jag skakade hand med mina hyresvärdar, tackade för min tid i deras hus, och så satte jag mig bredvid Andreas i framsätet och vi lämnade Skogås bakom oss.