Kammakargatan, del 14
14.
Snart började jag komma och gå hemma hos Andreas och Roman nästan som om jag bodde där. Flera kvällar i veckan åt vi middag tillsammans, det var alltid de som lagade den eftersom de hade högre krav än jag på maten även till vardags och jag inte ville utsätta dem för min pasta med lök och crème fraiche. Andreas tyckte om att laga köttbullar med gräddsås och potatismos, det var hans farmors recept och han behärskade det till fulländning, såsen var len och liksom knäckig, sötman i den perfekt mot de syrliga rårörda lingonen och lite stickande ättikssmaken på pressgurkan som serverades till. Roman ville ibland äta något tyskt, mystiska korvar med surkål och stark senap, och det var ett av få tillfällen då de köpte öl, vilket de i övrigt verkade vara överens om var något man drack utomhus om sommaren eller om man faktiskt råkade befinna sig i Tyskland.
De gick sällan ut och åt, vilket jag inte tyckte var det minsta konstigt eftersom vi var studenter och jag dessutom ännu var ovan vid restaurangbesök i största allmänhet, men en torsdagskväll meddelande Andreas att han ville bjuda oss på Tennstopet. Vi gick dit tillsammans, kvällen var mörk och trottoarerna glänste som en bysantisk mosaik av alla nedfallna höstlöv.
Inne på restaurangen förstod jag snabbt att Andreas var stamgäst, all personal hälsade familjärt på honom, bytte några ord, bad honom hälsa sin pappa. När menyn kom och jag råkade säga att jag aldrig smakat råbiff insisterade han på att vi skulle äta det allesammans och det gick inte riktigt att tacka nej eftersom det var han som bjöd. Jag tyckte att det såg groteskt ut med den stora pucken av rått kött, men smaken överraskade mig; den var ren och metallisk, inte alls fet och tung som jag föreställt mig.
”Jag har kommit hit sedan jag var barn”, sa Andreas när vi drack kaffe efter maten. ”Vi firar alltid pappas födelsedagar här. Ni vet, när man har hittat ett bra ställe där man känner sig hemma vill man inte byta.”
Det lät så självklart när han sa det att jag tog det som en sanning, precis som jag sög åt mig allt annat de sa, men så märkte jag att Roman sökte min blick och när jag mötte den såg jag ett knappt märkbart, distanserat litet leende i ena mungipan, och jag log lika diskret tillbaka mot honom, lite skamsen, eftersom det var generöst av Andreas att bjuda oss på middag, och lättad, över ett ögonblick av samförstånd.
I mitten av november var jag äntligen färdig med mina översättningar och lämnade dem till Roman. Jag hade skrivit ut dem på universitetsbiblioteket och tyckte själv att det såg proffsigt ut, även om det bara blev tre dikter, varav två mycket korta. Roman läste dem tyst och koncentrerat, såg sedan upp på mig och nickade.
”Inte alls dumt”, sa han, vilket jag tog som varmt beröm.
Några dagar senare skålade vi för att nästa nummer av Stereo hade gått till tryck, och ytterligare någon vecka senare skålade vi igen för att det hade kommit från tryck och var otroligt snygg. Jag kunde knappt se mig mätt på uppslagen med mina översättningar: det var allra första gången jag såg mitt namn i tryck. Men bäst av allt var redaktionsrutan, där jag tyckte att våra tre namn stod ut bland de andra medverkandes, lyste som i neon: Roman Bauer. Andreas Hammarsten. Therese Bohman.