Kammakargatan, del 15
15.
Det blev december på Kammakargatan. En första försiktig snö lade sig i ett tunt lager och blev liggande eftersom temperaturen krupit nedåt, den lyste upp både gatan och innergården och fick min utsikt över husen att se ut som en målning.
En kväll när jag kom hem efter att ha suttit länge på universitetsbiblioteket inför en tenta i vetenskapsteori hängde det julprydnader mellan husen på gatan, gammaldags girlanger som alla hade en stor och lysande gul stjärna i mitten. Det såg magiskt ut när man stod uppe på gatans krön och stjärnorna tycktes rinna nedför vägen i båda riktningarna.
”Vilka fina stjärnor”, sa jag till Andreas när jag mötte honom i trapphuset.
”Visst är det”, sa han. ”De är från femtiotalet. Det är Kammakargatans köpmannaförening som sätter upp dem varje år.”
Jag skrattade.
”Köpmannaförening?” sa jag. ”Det finns ju knappt en enda butik på hela gatan.”
Han ryckte på axlarna.
”Jag tror att det är Nille som organiserar det, du får fråga honom”, sa han, men jag frågade aldrig Nille, och precis som så mycket annat på Kammakargatan skulle dess köpmannaförening fortsätta att vara en gåta långt efter att jag flyttat därifrån.
En annan kväll bad Andreas mig att följa med honom för att köpa en julgran. Vi gick Dalagatan ner mot Vasaparken och där nere åkte barn skridskor, runt isen lyste gula lyktor och ett lätt snöfall singlade ner från den mörka himlen. Andreas valde ut en stor, tät gran och vi bar den hemåt tillsammans, det doftade skog och kåda och stjärnorna på Kammakargatan lyste som en vintergata över våra huvuden.
Granen skulle stå i trapphuset och vi hjälptes åt att få den rak i den tunga gamla julgransfoten i gjutjärn, och sedan att sätta i belysningen.
”Tack för hjälpen”, sa han när vi till slut var nöjda.
”Det var verkligen det minsta jag kan göra”, sa jag. ”Nu när jag får bo här.”
”Det är bara roligt att ha dig här”, sa han, med ett svårtolkat tonfall, på samma gång formellt artigt och samtidigt något mer, som om det fanns någonting där mellan orden som han inte ville uttala.