Kammakargatan, del 16
16.
En söndag följde jag med Roman och Andreas på Hötorgets loppis. Den öppnade egentligen klockan tio, men de insisterade på att det inte var någon idé att komma efter sju om man ville ha någonting av värde, eller ens något som var snyggt, och vi gick dit med bara några timmars sömn i kroppen efter lördagens fest i deras lägenhet. Det var alldeles mörkt ute, ett tunt lager snö på gatorna och andedräkten stod som rök ur våra munnar.
Säljarna var redan i full färd med att packa upp sina saker ur flyttkartonger och bananlådor, både Roman och Andreas spankulerade omkring och inspekterade föremålen, plockade upp något och betraktade det med kännarmin innan de lade ner det igen.
Andreas köpte fyra buntar franska bistrobestick och tolv tunna vinglas med slipade små stjärnor på, Roman köpte en stor, klotrund vas i tenn och ett par manschettknappar med franska liljor.
”Hittar du inget?” sa Andreas till mig.
Jag visste ingenting alls om antikviteter och dessutom var jag ganska bakfull, det enda bord där jag kände mig hemma var hos en äldre man som sålde böcker. Jag höll upp ett exemplar av Marguerite Duras ”Älskaren” i pocket, en bok jag sett många gånger men aldrig läst.
Roman skakade på huvudet.
”Den där har vi tusen stycken av på jobbet”, sa han, ”du kan få en av mig. Du borde köpa något att hänga på väggen i ditt rum.”
Han gick före till ett stånd där det stod tavlor i lådor på marken och började bläddra bland dem, granskade signaturerna, jag satte mig på huk bredvid honom. Till slut höll han upp en liten oljemålning med tre vita pioner, eller om det var anemoner.
”Vad tror du om den?” sa han till mig.
”Den är väl fin”, sa jag.
”Det är en Lotte Laserstein”, sa han tyst, så att säljaren inte skulle höra. ”Den kommer att bli värdefull.”
Sedan reste han sig upp.
”Vad ska du ha för den här?” sa han.
”Tre hundra”, sa säljaren.
Roman skrattade.
”Tre hundra? Ramen är ju alldeles avskavd.” Han pekade på några knappt synliga märken på undersidan. ”Du får hundra.”
”Två hundra då”, sa säljaren.
Roman skakade på huvudet.
”Vi befriar dig från den för hundrafemtio kronor”, sa han.
Säljaren ryckte på axlarna, mumlade ett ”ja, ja”, och jag bläddrade i sedelfacket på min plånbok och hittade både en hundralapp och en femtiolapp som jag räckte till honom, han tog emot dem utan ett ord.
Roman stoppade in målningen under armen. Han hade fått en mörk skugga av skäggstubb runt kinderna och hakan och det kändes som att jag av misstag fått se en mycket privat sida av honom och jag insåg att det fanns något kittlande i att få göra det.
”Så där ja”, sa han när vi gick därifrån, ”här har du början på din konstsamling”. Han fick det att låta självklart och högtidligt på samma gång.
Andreas dök upp, med en uppstoppad fasan bland vinglasen som han bar i en bananlåda.
”God jaktlycka, ser jag” sa Roman, Andreas log. ”Therese har köpt en Lotte Laserstein”, fortsatte han, ”det måste vi fira. Jag bjuder på frukost på Vetekatten.”
Jag fick låna hammare och spik av Andreas och hängde upp målningen på väggen i mitt lilla rum. Det blev verkligen fint, bilden var ljus med en behaglig färgskala som passade bra in i den nästan klostercellsliknande atmosfären, samtidigt som den gav färg och liv och en känsla av att en kultiverad person bodde i rummet. Jag tittade på den när jag låg i sängen den kvällen, på de tre pionerna mot en blekgrön bakgrund, en färg jag alltid har tyckt om. De tre blommorna bildade en skev triangel, där två av dem tycktes stötta den tredje, som i sin tur tycktes föredra den högra av de två andra blommorna. En ojämn treenighet.
Senare skulle jag undra varför Roman inte hade köpt målningen själv, om han nu visste att den var värdefull, eller åtminstone skulle komma att bli (vilket han hade helt rätt i – i den långsamt växande konstsamling jag har idag, och som Lasersteins målning mycket riktigt blev början på, är den utan tvekan det värdefullaste verket). Men det är fortfarande mycket jag undrar över med tiden på Kammakargatan.