Kammakargatan, del 17
17.
Av anledningar som jag inte kan gå in på här, och det är inte för att de är särskilt privata, eller hemska eller sorgliga, men av hänsyn till vissa människor i min närhet nöjer jag mig med att säga att det inte var aktuellt för mig att åka hem för att fira julen 1997. Det stod klart någon gång i början på december, och jag blev själv förvånad över hur lite det stressade mig. Om jag hade bott kvar i rummet i Skogås hade det varit fruktansvärt, deprimerande på en nivå jag inte ens vill föreställa mig. Men nu bodde jag i vindsrummet på Kammakargatan, och till och med en ensam jul tedde sig hanterbar där.
När snön kom blev ljuset i det lilla rummet ännu vitare och mer klosterlikt, och jag såg julhelgen framför mig i ett romantiskt skimmer: jag skulle använda den lilla slant mina föräldrar satt in på mitt konto som julklapp till att gå till Östermalmshallen och köpa lite julmat, sådan jag verkligen tyckte om: någon god sorts sill, några skivor rökt och gravad lax, en liten Janssons frestelse, och jag skulle ha köpt ett helt litet lager vin; rött och vitt, champagne om jag kände mig vidlyftig, annars något annat mousserande, kanske någon sprit eller likör, hyacinterna och amaryllisen skulle blomma och fylla mitt rum med skönhet och väldoft och jag skulle inte behöva gå ut på flera dagar om jag inte ville, jag skulle bara ligga på sängen och se snön dala utanför och jag skulle läsa de två gröna banden av ”Bergtagen” som jag varit nere och köpt av Roman på Alfa antikvariat till ett mycket billigt pris, och kanske skulle jag öppna fönstret och känna den friska vinterluften virvla in i rummet och tända en av de smala mentolcigarretterna från Nilles tobak.
Eller så skulle jag gå ut en eftermiddag, ta en ensam promenad i ett öde och julpyntat Stockholm, kanske slinka in i en kyrka, på en mässa eller konsert, kanske stanna till på någon bar som hade öppet och ta ett glas i min ensamhet, plocka upp ”Bergtagen” ur väskan och sitta där och läsa och betrakta skymningen som föll utanför fönstren.
Ingenting med det hela kändes sorgligt eller skamligt, jag hade en bra anledning till min ensamma jul, och det scenario jag målade upp i huvudet kändes enbart behagligt.
Jag hade inte sagt något om julen till Roman och Andreas, och de hade inte sagt något om sina planer heller. Jag antog att de skulle fira med sina familjer, Andreas i våningen på Karlbergsvägen där han var uppvuxen, Roman kanske i Brandbergen hos sin mamma, jag hade förstått att det fanns en moster och några kusiner i Stockholm också, kanske sågs de allesammans, höll ihop sin lilla släkt och firade på något tyskt vis, vad nu det kunde vara, jag visste ingenting om tyskt julfirande men fick en bild för ögonen av kringlor och marsipan, och samtidigt framstod det som en märklig estetisk dissonans att någon som Roman skulle tillbringa julen i en lägenhet i Brandbergen.