Kammakargatan, del 18
18.
Julpyntandet i Andreas och Romans lägenhet hade pågått från fredagen före första advent, men intensifierades ju närmare julen kom. Först var det adventsljusstakarna, gamla och art deco-liknande i svart och mässing i vardagsrummens fönster, och en glödande orange proletärstjärna i köket, hyacinter och amaryllis, en kraftig krans av granris med djupt röda sammetsband på ytterdörren.
Sedan fylldes det på, ur kartong efter kartong, julpynt som tillhört Andreas mormor, övertagits av hans moster och nu av honom. Två stora änglar av bemålad gips som båda höll ett ljus i varje hand skulle placeras på hyllan över den öppna spisen, och där skulle det också fästas en tjock girlang av gran som traditionsenligt köptes av en florist uppe vid Odenplan, det doftade skog i hela lägenheten när vi hängt upp den.
Andreas mormor hade uppenbarligen tyckt om papperspynt, för det fanns mängder av girlanger av crepepapper och metalliskt glanspapper, och pappersrader med utstansade bokmärkesänglar och tomtar att ställa i bokhyllor och på byråar. Och så fullt av små ljusstakar i porslin att sätta julgransljus i; grisar och tomtar och ännu fler änglar.
Alla stearinljus kom från Liljeholmen, Andreas hade köpt en hel trave djupt blå kartonger med sigillet för kunglig hovleverantör på, både röda och vita ljus, kronljus och antikljus och julgransljus och de låg på en hylla i köket som ett löftesrikt lager.
Vi gick omkring i lägenheten en kväll med varsitt glas champagne i handen och placerade ut pynt där vi tyckte att det passade, Roman hade lagt på en gammal inspelning av Bachs juloratorium på grammofonen och i den öppna spisen sprakade en brasa. I en låda hittade vi en gammal julkrubba med ett ovanligt stort antal figurer och Roman och jag placerade försiktigt ut dem på ett litet sidobord bredvid en av sofforna, jag tyckte särskilt mycket om två ganska luggslitna palmer. När Andreas fick se vårt verk betraktade han det snabbt och skakade sedan på huvudet.
”Öster”, sa han och pekade bestämt mot väggen där den öppna spisen stod, ”de tre vise männen kommer från öster. De har inte seglat till det heliga landet från Grekland.”
”De kanske bara har tagit en omväg för att titta på stan?” sa jag, han log men skakade på huvudet igen och möblerade raskt om krubban tills den var geografiskt korrekt.
”Ska man nu vara petig”, sa Roman, som halvåg i soffan med sitt champagneglas, ”så kom de ju faktiskt inte fram förrän på trettondagen.”
De brukade retas med varandra, kärleksfullt hade jag alltid tänkt, men nu var det något med energin i rummet som förändrades, något med Andreas lite stela leende som fick mig att förstå att han inte tyckte att det var särskilt roligt, och att det berodde på något jag inte kände till.