Kammakargatan, del 20
20.
Ju närmare julen kom, desto större blev kontrasten mellan Drottninggatan och Kammakargatan. Drottninggatan började alltmer likna ett inferno, där myllrande, stressade människor jagade från affär till affär i jakten på julklappar. Den envetna julmusiken hördes ut på gatan, i entrén till Åhléns city stod en stor julgran byggd av salviagröna presentaskar från Clinique och en kvinna i vit rock tryckte två små påsar med prover på en ny ögonkräm i handen på mig när jag passerade. Jag skulle bara köpa ett par strumpbyxor till julfesten, men köerna var långa, det tog säkert en kvart innan jag fick betala och jag var varm och irriterad.
Jag hade köpt en ny klänning till julfesten, eller åtminstone ny för mig, för den var från Myrorna, en båtringad fodralklänning som antagligen var från sextiotalet, i glänsande brokadtyg: mörkt blå botten med ett abstrakt mönster som liknade tecknade stjärnfall i guld och cerise och turkos, färger som hade fått mig att tänka på Andreas mormors julgranskulor.
Jag kryssade mig fram uppför gatan, trängseln lättade redan så fort jag korsat Kungsgatan, och när jag väl svängde in på Kammakargatan tyckte jag att gatans lugn svepte in hela mig.
Utanför porten stod Roman, som kommit från andra hållet. Han hade fullt med påsar i händerna, jag tog en Systembolagspåse för att han skulle kunna slå in portkoden.
”Vi ska bjuda på glühwein på festen”, sa han medan vi gick genom entrén. ”Jag står inte ut med den där sliskiga svenska glöggen.”
Jag följde med honom in i hallen, vi hängde av oss våra ytterkläder och fortsatte sedan till köket där han började packa upp sin påse med matvaror: en massa apelsiner, flera förpackningar kanelstänger, påsar med kryddnejlikor. I kassarna från Systembolaget fanns tolv flaskor tysk pinot noir.
”Tolv flaskor borde väl räcka?” sa han. ”De flesta tar väl bara en eller två muggar glühwein. Det finns ju annat att dricka också.”
”Jag vet ju inte hur många som brukar komma”, sa jag.
Han såg fundersam ut.
”Trettio pers kanske?”
”Trettio?”
”Fyrtio då?
”Hur stor är den här festen egentligen?”
”Du vet hur det blir”, sa han medan han knöt på sig ett förkläde. ”Om vi bjuder tjugo kommer minst trettio och nu har vi nog bjudit trettio så då kommer minst fyrtio. Kanske femtio. Vill du hjälpa till?”
Jag nickade, han log lite mot mig och slängde till även mig ett förkläde, sedan vred han på radion som stod i fönstret och alltid var inställd på P2.
”Kan du fixa apelsinerna?” sa han.
”Visst.”
”Skölj dem först och sen skär du dem i skivor.”
Jag sprättade upp det röda nätet runt apelsinerna med en kniv, sköljde dem omsorgsfullt och torkade dem sedan på en gammal kökshandduk som var manglad så slät att den glänste. Sedan lade jag en apelsin på den gamla träskärbrädan som låg på arbetsbänken.
”Hur tjocka ska skivorna vara?” sa jag.
Han såg fundersam ut.
”Kanske en centimeter”, sa han tveksamt. ”Eller en halv. Vänta.”
Han torkade av sig om händerna och ställde sig bredvid mig, sträckte sig efter kniven som jag fortfarande höll i handen, och eftersom jag inte förstod att han skulle försöka ta den släppte jag den inte, och han lade sin hand över min.
”Oj, jag skulle bara …” sa han, samtidigt som jag nog sa ”Oj, jaha”, och släppte kniven, och vi tittade hastigt på varandra, båda två överrumplat leende över den oväntade beröringen.
Han harklade sig, tog kniven och började skära apelsinen, visade mig en skiva.
”Så här någonting tänkte jag”, sa han med låg röst.
Det fanns fler knivar i det stora knivblocket, jag drog upp en annan och började skära min apelsin bredvid hans på skärbrädan. Doften fyllde hela köket, den var precis på gränsen mellan söt och frisk, saften klibbade mellan fingrarna, rann i en tunn rännil längs min handled och in under tröjärmen. Roman sträckte sig efter ytterligare en apelsin, hans hand snuddade hastigt vid min igen. På radion tog stråkarna i.
Just då rasslade det till i låset i ytterdörren och vi hörde Andreas kliva in i hallen. Som på en given signal tog Roman och jag ett steg ifrån varandra, sedan lade han hastigt ner sin kniv, gick för att skölja händerna under vattenkranen.
Andreas tittade in i köket.
”Jaså, hej”, sa han när han fick syn på mig. ”Vad gör ni?”
”Det ska bli glühwein”, sa Roman. ”Vill du hjälpa till?”
Andreas lyfte upp en av flaskorna som stod på köksbordet och inspekterade den.
”Jag kan hjälpa till med att smaka på vinet”, sa han.