Kammakargatan, del 21
21.
Den tjugoförsta december måste Andreas och Roman ha vaknat tidigt. Jag såg dem från fönstret i mitt rum, där jag satt och åt frukost, två små figurer som rörde sig fram och tillbaka över den snötäckta innergården, lämnade kartonger i förrådet för grovsopor, hjälptes åt att hänga upp en av vardagsrummets stora mattor på piskställningen varpå Roman lite valhänt började slå på den med en gammal mattpiska av rotting.
På eftermiddagen gick jag ner och frågade om jag kunde hjälpa till med något. Andreas var stressat fåordig och svarade knappt, Roman var fladdrigare, med en otyglad energi som fyllde hela lägenheten.
”Kan du göra nejlikeapelsiner?” sa han. ”Vi har glömt att göra nejlikeapelsiner.”
Han lät upprörd över detta, så jag satte mig vid köksbordet och tryckte in de spetsiga små nejlikorna i apelsinerna som var kvar efter glühweinet, lade dem på ett fruktfat tillsammans med några vackert röda vinteräpplen som låg i köket, och ställde alltsammans på soffbordet i vardagsrummet.
Det verkade lugna honom att de var på plats. Han höll på att ställa fram glas och muggar på köksbordet, Andreas var upptagen med att få undan skor och jackor i hallen, jag kunde höra honom muttra därifrån.
När de skulle dammsuga gick jag upp till mig för att byta om. Klänningen satt oväntat bra på mig, den verkade vara sydd på beställning till någon som på sextiotalet haft precis samma mått som jag. Jag sminkade mig omsorgsfullt, försökte sätta upp håret i en svinrygg, vilket inte är lätt med lockigt hår, och den blev inte helt lyckad som svinrygg men ganska fin som frisyr. När jag kom ner till Andreas och Roman några timmar senare var lägenheten glänsande välstädad, allting tycktes skimra och blänka. De hade klätt julgranen kvällen innan, och den var perfekt, fylld av vackert pynt från lådorna, den doftade friskt av skog och i den öppna spisen höll Andreas på att tända en brasa.
Roman satt i soffan, ombytt till vit skjorta och svart sammetskavaj. På bordet stod en kanna glühwein och tre koppar.
”Vi måste väl smaka på vår skapelse innan de kommer?” sa han innan han hällde en av kopparna full och räckte till mig.
Det var förvånansvärt gott. Inte alls så sött som glögg, inte alls så surt som vin, inte heller så tungt som glögg kan kännas, utan friskt, nästan sprudlande, med den varma och kryddiga doften av kanel och nejlika och apelsin, det kändes som om julens själva essens var fångad i den lilla muggen.
”Det är jättegott”, sa jag.
Han log.
”Det gjorde vi bra”, sa han.