Kammakargatan, del 22
22.
De första gästerna kom strax efter åtta och sedan fortsatte de att droppa in under flera timmar, vardagsrummet fylldes långsamt med folk som drack glühwein, försåg sig av snittarna och julgodiset, pratade och skrattade. Jag hamnade i ett samtal med David om Magnus Dahlström, som han till min förvåning hade läst och tyckte om, och vi enades om att ”Fyr” var ett mästerverk.
”Jag har nog aldrig läst något med lika tät stämning”, sa jag, han nickade entusiastiskt.
”Jag var faktiskt ganska influerad av den när jag skrev texterna till vårt andra album”, sa han, men eftersom jag inte hade hört Intermissions andra album kunde jag inte bedöma om det hade blivit lyckat.
Andreas dök upp och fyllde på våra glas, han var på gott humör, stressen inför festen hade runnit av honom så fort den första gästen gjorde entré och när det ringde på dörrklockan igen gick han för att öppna.
Jag behövde inte ens titta för att veta vem det var som kom, jag förstod det av hans tonfall när han hälsade: han lät glatt överraskad men man kunde ana en distans i det, och jag tyckte att stämningen i hela lägenheten genast förändrades, spred sig från hallen som frostblommor in i vardagsrummets värme.
Det var Louise. Hon var klädd i en kortärmad, vit angorajumper, den mjukaste tröja jag någonsin sett. Till den bar hon en isblå kjol som glänste som siden, den satt åt över höfterna och böljade sedan som vågor runt hennes ben. Hon såg dyr ut hela hon, dyr och modern och jag kände mig plötsligt misslyckad i min klänning, solkig och fattig i en gammal klänning från Myrorna.
Roman stod i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet när hon kom in, och när han fick syn på henne stelnade han till, bara en sekund, innan han fann sig och leende gick för att möta henne.
”Jag trodde inte att du skulle komma”, sa han.
”Jag kan inte stanna så länge”, sa hon.
”Vad vill du dricka? Vill du ha glühwein?”
Hon skakade på huvudet så diskret att det bara var som en liten ryckning, en rörelse som betydde nej tack, nej, sådant dricker jag helst inte, och blixtsnabbt gick han från att vilja berätta om hur ovanligt gott vårt glühwein hade blivit, till att ta på sig en förstående min: självklart ville hon inte ha glühwein, vad ville hon ha?
”Champagne?” sa han, hon nickade inte ens, hon bara log, och de slog följe ut i köket.
”Har du läst ’Hem’?” sa David.
Han ville fortsätta samtalet om Magnus Dahlström. Jag nickade.
”Det är lustigt”, sa jag, ”jag läste den nu alldeles i början på hösten, när jag hade flyttat hemifrån för första gången. Så det kändes liksom extra relevant allting.”
Det hade låtit smart i mitt huvud för en sekund sedan, men medan jag uttalade ordet undrade jag vad jag menade egentligen. Hur berusad var jag? Jag kom knappt ihåg vad boken handlade om. Läste jag ens ut den? Mest av allt undrade jag vad Roman och Louise gjorde i köket.
”Jag undrar hur man ska förstå titeln egentligen”, sa jag för att inte dröja kvar vid det jag precis sagt, ”om det är hem som i riktningen, hemåt, eller hem, som ett hem, eller flera hem, i plural.”
David såg förbryllad ut.
”Jag tror att jag ska ta något mer att dricka”, sa jag. ”Vill du också ha det?”
Vi slog följe ut i köket. Roman och Louise syntes inte till någonstans, det var märkligt, men sedan fick jag syn på något vitt ute på balkongen. De stod där, nära varandra, och pratade, till synes upprört om något, Louise gestikulerade med sin tända cigarett, glöden for som en eldfluga i mörkret.
”Jag tror att det är ’Hem’ som i flera hem”, sa David.
Jag fyllde på mitt glas ur första bästa flaska, en slatt vitt vin som blivit ljummet. Plötsligt slogs balkongdörren upp och Louise klev in i köket, hon såg ut att ha gråtit. Bakom henne kom Roman, blek i ansiktet. Jag fångade hans blick, alldeles hastigt, innan han slog ner den och skyndade efter Louise, som var på väg ut i hallen. Jag såg hur hon letade bland jackorna efter sin päls, snabbt drog den på sig och försvann ut genom dörren medan Roman stod liksom handfallen i vardagsrummet och såg på. Andreas reste sig från soffan och gick fram till honom.
”Kan jag få prata med dig?” sa han.
”Vi kanske kan ta det här när det passar bättre”, sa Roman med låg röst.
”Jag tar det gärna nu”, sa Andreas.
De försvann in i delen av lägenheten där sovrummen fanns, och som jag bara sett som hastigast en enda gång, dämpade, upprörda röster hördes där inifrån.
Plötsligt kände jag mig illamående. Jag brukade sällan dricka så mycket att jag gjorde det, men kanske hade jag tagit lite för många glas under kvällen, jag började försöka räkna dem men tappade bort mig, det var glühweinet i soffan innan gästerna kom, och sedan ett glas vin medan vi väntade på de första, eller kanske två glas, och sedan mer glühwein, minst två koppar, kanske tre, och sedan mer vin, flera glas, ganska många glas, insåg jag medan illamåendet blev starkare och jag var tvungen att lämna festen för att snabbt skynda uppför trapporna till mitt rum.