Kammakargatan, del 23
23.
När jag vaknade låg jag fullt påklädd på sängen. Klockan var elva på förmiddagen och det var ljust i rummet, jag hade inte dragit ner persiennerna innan jag somnade. Jag var fruktansvärt bakfull.
Jag drog täcket över huvudet och försökte att somna om, men det var för ljust i rummet. Jag slog upp fönstret, drog girigt in den kalla luften i lungorna och kände hur det hjälpte, att huvudet genast kändes lite klarare, så jag klev upp och bytte kläder och gick ut, en hastig promenad upp runt Tegnérlunden, där dagen var i full gång, och barn och hundar for omkring, jagade varandra, barnen åkte pulka, kastade snöboll, skrattade, myllrade som på en målning av Brueghel.
På vägen tillbaka ringde jag på hos Andreas och Roman, men ingen öppnade. Det var märkligt. Sov de fortfarande? De brukade alltid vakna tidigt efter fester, det var som att alkoholen inte påverkade dem lika mycket som mig och vid det här laget borde de vara i full färd med att diska och städa och gå till återvinningen med de tomma vinflaskorna.
Några timmar senare, när det började skymma ute och mitt illamående lagt sig och ersatts av ett intensivt behov av något salt och fett att äta, gick jag ut igen, till pizzerian på Dalagatan, där jag köpte en kebabrulle och en låda pommes frites och en cola, fick dem i en påse och gick hemåt igen. När jag passerade Andreas och Romans dörr ringde jag på den igen, men det var fortfarande ingen som öppnade.
Nästa dag var dagen före julafton och det första jag gjorde när jag vaknat var att gå ner till Andreas och Roman, men det var samma sak fortfarande: inga ljud, ingen som öppnade dörren. Jag gick till Nybergs konditori på Upplandsgatan för att äta frukost; en kopp bryggkaffe, en enkel ostfralla och en liten Pago apelsinjuice, det var billigt men kändes lyxigt och lokalen var nästan tom, många hade lämnat stan över jul och jag kunde sitta vid det bästa fönsterbordet. Morgontidningarna låg på ett bord bredvid en liten julgran av silverglitter, jag tog en DN och bläddrade förstrött i kulturdelen, önskade att jag haft sällskap att kunna ventilera en enfaldig recension av en ny fransk roman med.
Sedan gick jag långsamt Tegnérgatan ner mot Birger Jarlsgatan och vidare mot Östermalmshallen, precis som jag hade planerat. Julstämningen där inne var överväldigande, i taket hängde girlanger, diskarna svämmade över av julmat, i en låg ett helt grishuvud, dekorerat med kristyr och med ett rött äpple i munnen. Jag köpte min sill och min lax och min Jansson, några köttbullar och en pliktskyldig skiva julskinka, en limpa vörtbröd, några handgjorde Mozartkulor och små marsipanfigurer, sedan gick jag in på Systembolaget och köpte vin.
När jag gick Kammakargatan hemåt igen mötte jag David, han såg glad ut och gav mig en kram och önskade mig god jul.
”Har du hört något från Andreas eller Roman?” frågade jag. ”Jag förstår inte var de har tagit vägen.”
Han skakade på huvudet.
”Jag vet inte exakt vad som hände på festen”, sa han, ”men de bråkade om något. Jag har hört dem bråka förut, men det var värre den här gången. Det blev ganska konstig stämning.”
”Men var kan de vara?”
”De har nog fått nog av varandra och åkt hem till sina föräldrar. Det har hänt förr. Dessutom ska de väl fira jul där.”
Han lät inte särskilt bekymrad.
På vägen hem ringde jag på deras dörr igen. Jag öppnade brevinkastet och ropade in lägenheten, men ingen svarade.