Kammakargatan, del 24
24.
Och så vaknade jag på julaftonens morgon, och det hade snöat. Julfesten kändes med ens mycket avlägsen, som om snön hade tvättat allting rent och förvandlat tillvaron till ett enda stort och stillsamt skimrande nu. Jag låg kvar i min säng, länge, gick bara upp för att göra frukost, och jag drack kaffe i sängen, med mjölk, och med en smörgås av vörtbrödet jag köpt, och jag öppnade Thomas Manns ”Bergtagen” i Karin Boyes översättning och började läsa.
Tiden försvann, snart var det tidig eftermiddag, och jag satte på en skiva med julmusik, öppnade champagneflaskan jag köpt, drack långsamt ett glas medan jag ordnade med maten. Det fortsatte att snöa utanför fönstret, jag dukade vackert vid bordet och åt sedan min lilla jullunch, och medan jag satt där började klockan i Sankt Peters kyrka att ringa och allt kändes på något vis högtidligt och värdigt.
När det började skymma beslöt jag mig för att ta en promenad, och när jag tagit på mig skor och jacka och sköt upp dörren såg jag ett litet paket på golvet ute i trapphuset. Det var inslaget i brunt papper med en mörkröd sidenrosett.
Jag vände tillbaka in i mitt rum, satte mig på sängen och öppnade försiktigt paketet, som innehöll en liten ask. I den, på en bädd av mossgrön sammet, låg ett armband av silver, en kedja av länkar i form av vackert stiliserade druvklasar och blad, det såg ut att vara från trettiotalet. Jag vände och vred på paketet för att hitta en avsändare, men det fanns ingen: ingen etikett, inget meddelande, inga ledtrådar.
Det snöade fortfarande, ett lätt och dunigt snöfall, taken på husen låg vita och ljusen på den stora granen mitt på gården lyste milt under sitt täcke av snö.
Jag lyfte försiktigt upp armbandet och betraktade det i det sista bleka dagsljuset, innan jag lade det runt handleden och knäppte det.
(Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har tagit av mig det sedan dess, för i långa perioder har jag inte burit det. Men jag tittar på det nu, på min handled, när jag skriver detta: en text vars syfte jag inte ens är säker på själv, mer än att jag plötsligt kände ett behov av att teckna ned det jag fortfarande minns från de där månaderna på Kammakargatan. Det är en tid jag bär med mig på samma sätt som den oväntade julklappen: som ett diskret och dovt skimrande smycke, en gåva jag inte hade kunnat förutse. På många sätt var det en parentes i mitt liv, men om det är något jag har lärt mig sedan dess så är det att det mest betydelsefulla i tillvaron ibland utspelar sig i parenteserna.)